Detta får bli ett kort inlägg innan det e dag för att sova. Har ju inte skrivit något efter mitt lilla hysteriska anfall härom dan. Kanske kändes som jag skrev värre än vad det såg ut. Har ialf börjat få lite perspektiv på det hela,det känns inte mkt bättre eller lättare, men jag är inte längre lika hysterisk, och kanske tillomed börjar inse det faktum att det antagligen aldrig kmr att bli så som jag ville men egentligen aldrig riktigt vågat hoppas på. Nu får det dröja ett väldigt bra väg tills jag blottar ut mina känslor på det sättet igen. Trivs inte riktigt med känslan att bli avslagen. Det länder inte riktigt bekvämt. Men vad hade jag egentligen förväntat mig? Att han tar tillbaka mig med en öppen famn och säger välkommen tillbaka. Men det kanske är just precis så naiv jag faktiskt är. Asså det e inte är att jag jobbar såhär på natten. Kmr antagligen inte dröja länge innan jag får ett psykbryt av att jag faktiskt måste ta tag i mig själv och faktiskt känna efter vad jag egentligen vill. Pga att jag inte har någon aning alls om detta så skrämmer det fullständigt slag på mig. Nån vet absolut ingenting om framtiden. Hade man bara fått en lite smygtitt kanske vi hade kunnat uthärda allt onda som händer och det som gör mot just nu. Om nån visste att något bättre finns att hämta längre fram. Det känns inte som jag har så mkt att hämta så detta skrämmer totalt slag på mig. Det märker vi kanske längre fram. Detta inlägg blev något längre än vad jag hade tänkt. Men så fick det bli ikväll