Sitter på jobbet och håller på att bli galen. Vill verkligen ha någon att prata med. Varför är nån långt bort i ingenstans när man verkligen behöver närhet. Vad gör nån egentligen när man har gjort något man verkligen ångrar och kan inte få det ogjort. Varför känns det som om jag borde gå vidare med mitt liv. Men känns som om har jag inte lyckats på 8 månader så finns det ingen chans att det händer snart. Va jag verkligen tvungen att ge upp allt pga min egen rädsla över att förlora mig själv, var det verkligen värt att då ist förlora en av dem man älskar mest. Förstår nu att det inte finns någon möjlighet till en andra chans. Vem vet kanske bara hade gjort bort mig ännu en gång. Att säga vad jag känner och visa mina känslor är inte en av mina starka sidor. Inte heller att be om något eller säga något som gör att jag kan känna mig dum beroende på svarat. Idag försökte jag göra just detta. Utan något bra resultat. Fick nobben. Förstår det iofs. Fanns aldrig namn logik från början att det skulle vara vi. Fanns aldrig någon rättvisa i att jag skulle få vara med någon så underbar när han antagligen passar bättre ihop med någon annan. Vart finns alla när nån behöver prata egentligen. Nä nu orkar jag inte. Dags att försöka då nån timmes sömn innan man e tvungen att gå upp igen