Jag vet att jag blir allt sämre på att skriva av mig. Men den senaste tiden har jag inte riktigt känt för det. Det känns helt underbart att sommaren äntligen är på väg, och kanske till och med är här. Men även om det nu är så, så har jag ändå redan börjat planera måste resa. Vet inte riktigt vart, men i slutet på augusti så drar jag nog iväg igen. Jag och sandra blir det nog, och vem som helst vill får gärna åka med. Kanske blir ytterligare en resa till turklandet eller kanske nån annanstans. Tror inte jag skulle orka vänta till nästa år med att åka igen. Sol bad och fest kanske kan få mitt stora hål i bröstet att bli mindre. Känner att det ibland inte gör lika ont, men bara ibland. Försöker göra allt för att gå vidare, att kunna förlåta mig själv för det stora misstag jag begått. Men ibland, kämpe mer sällan känns det som om jag faktiskt kan gå vidare. Men kanske beror det mest på den distans som vi har nu. Har inte pratat, skrivit, eller messat på över en vecka. Kanske är det det jag behöver. Men så fort han är online kan jag inte stå emot. Måste skriva. Jag är för svag för att låta bli.